mindquake

Godmorgon!

En ganska schysst nattsömn idag, vilket känns i hela kroppen. 6 timmar lyckades jag sova. Med "sova" menar jag att jag sov och vaknat om vartannat, men jag lyckades somna om varje gång.
Sitter med morgonkaffet, lyssnar på Hoobastank och funderar på vad jag ska göra något idag.

Har funderat lite över vad jag har gjort de senaste fem åren. Och egentligen har jag väl gjort ganksa mycket, men det känns mest som strunt.

2005 flyttade jag till Eskilstuna, bodde i en schysst lägenhet nära centrum och kände mig halvt fri.
Jag skulle plugga upp betyg var det tänkt, men så blev det väl inte direkt.

Efter lite över ett år i Eskilstuna så begav jag mig hem till Varberg igen då jag kände att jag behövdes där ett tag.
Senare detta året, 2006, impulssökte jag inte till en skola i vingåker/katrineholm.
Jag var väl inte direkt seriös när jag gjorde det, men in kom jag ändå.
Två veckor senare satt jag på ett litet internatrum mitt ute i ingenstans och undrade varför jag någonsin tyckt att detta var en bra idé.
Det visade sig ju sen att det var världens bästa idé.

Jag hade en pojkvän under denna tiden också.
Eller ja, vi blev tillsammans sommaren 2004, så han hade varit med ett tag minsann.
Han bestämde sig iallafall för att dumpa mig sisådär 3 månader efter jag börjat på kjesäter, skolan. Jag blev helt krossad om jag ska vara ärlig. Antar att det var väntat, men det kändes som om jag dog lite ändå.

Jag antar att detta är en av de svåraste tiderna i mitt liv.
Jag var helt förvirrad, och jag hade ingen jag fullt kunde lita på vid denna tiden nära mig.
Jag bodde ju långt ifrån alla mina bättre vänner och familj.
Ungefär här kändes det som om det var världens sämsta idé att flytta 40 mil.

Jag hade tur dock, de som jag umgåtts med mest på skolan förstod hur det låg till och hade inget emot att jag blev ett känslomässigt vrak som vandrade runt och grät och blev frånvarande och fräste. De första dagarna efter jag vart dumpad så hatade jag alla killar, dom var kukhuvuden hela bunten.
Vilket var lite småjobbigt, då jag mer eller mindre nästan bara hängde med killar då.
Fast dom var mig änna tappra kämpar. Eller så var dom rädda för mig, jag vet faktiskt inte.

Ett av mina starkaste minnen från kjesäter-tiden är just från när jag var det där vraket.
Jag försökte verkligen att inte stänga in mig och deppa, men det blev lite så ändå.
Marcus, en av de som stod ut med mig, fattade av någon konstig anledning hur det var.
Jag ville inte vara ensam, men orkade inte heller vara social.
Han erbjöd sitt sällskap genom att sitta i min säng och läsa en bok högt för mig medan jag låg invirat i ett täcke brevid och bara lyssnade. Jag minns inte vad det var för bok, jag lyssnade inte direkt tror jag, men det var så jävla skönt att inte behöva vara ensam.

Och nu känns det som om det blev lite långt det här, så jag fortsätter att berätta mer sen, om varför Kjesäter grävde sig in i minnet och hjärtat på mig och varför jag idag ser det som en av de bästa tiderna i mitt liv.